torsdag 29 november 2012

Vård av samhällssjukt barn





Min fina lilla mamma är på besök i inte så fina lilla Malmö (som är finare än Stockholm iaf, har hört att vintern börjat där. bu för det!).

Under tiden som jag tinar hennes stockholmskt genomfrusna själ till liv så plåstrar hon om mina inre blåmärken och sår orsakade av samhällsmaskineriet. Perfekt deal.

Förutom att dagen illustreras klockrent i gårdagens publicering så fann jag även att 23 novembers dagboksteckning gav en god inblick i känslotillståndet i stunden.Så jag bjuder på den.

Arbetsmarknadsåtgärder asså plzz ur killing me.

onsdag 28 november 2012

Den kreativa bakfyllan


Idag ligger jag till sängs och slickar mina sår efter gårdagens dygning. Framgången jag upplevde igår i kampen mot prestationsmonstret firar jag med en publicering av en av mina dagboksteckningar. Komplett med mitt, i dagboken, mest använda talessätt. En ständig påminnelse om att inte ropa hej även när en kommit över ån ni vet...

Världens kortaste 24 timmar.

Jag sitter på serieskolan, klockan är snart halv två, jag har slutat rita på min 24h-serie men jag är inte ett skit missnöjd. Jag bara njuter av att vara här, att de inte förstod det: DET ÄR HÄR JAG HÖR HEMMA.
Klockan är sent, alldeles för sent och varför skriver jag ett inlägg nu? Ja, inte är det för att jag äntligen blivit rik, skaffat mig en dator, en scanner och ett PS-liscens.

Igår (i förrgår? vilket dygn är det nu? vilket dygn var det då?) ringde min kära vän och tillika f.d. klasskamrat Ekman Smekman Lekman mig. Grekman går ju fortfarande på serieskolan, den lyckas osten, och tipsade mig om att det idag skulle ställas till med 24h-serier på skolan. Det är en fin tradition inom serieskapande där alla som vet riktigt sitt eget sämsta bestämmer sig för att stänga in sig i ett rum tillsammans för att under ett dygn pressa i sig ohemult med sötsaker, kaffe och självömkan, varvat med att producera 24 sidor serier under dessa 24 timmar. Tema och manus skal icke förberedas på förhand.

Med min sjukliga prestationsångest, i synnerhet under tidspress och i grupp, förvånade jag till och med mig själv när jag ställde upp att vara med. Än mer förvånade jag mig när jag skalade bort alla måsten och regler i uppgiften som jag inte tycka mig behöva, för att göra uppgiften överkomlig. Således skrev jag föregående kväll, helt emot alla regler, en idéskiss och ett mycket enkelt manus. Jag satte också upp ett mål om att stanna hela dagen men inte att tvunget fortsätta serien. Följaktligen kunde jag sedermera konstatera att morgonens/dagens/kvällens/nattens serieskapande har varit kanske den bästa, mesta, trevligaste och minst prestationsfyllda och ångestprydda session jag ännu har haft i min tid som serieskapare. Jag tillverkade ca. åtta sidor prima material att, en annan dag, tuscha, putsa, retuschera och omformatera till något värdigt för bloggen att stoltsera med!

Nu sitter jag här, utan krav, utan mallar, utan ångest och utan måsten och bara gör vad jag gillar mest: ritar. Jag ritar i min fina, fina, fina dagbok som jag på senaste tid fyllt till bredden med fabulösa porträtt av min vardag. Somliga bilder har jag under dygnet hunnit scanna och dessa skall vid annat tillfälle publiceras för att för allmänheten kunna avnjutas tillsammans med ett väl kylt vitt vin en väl kyld Club Mate.

Här får ni, som bonus, en bild på min trognaste inspirationskälla och min bästa vän, min musa: Club Mate.