torsdag 27 september 2012

Gran Old Men Of Comics och Prestationsångesten.


Min inspiration börjar ju komma tillbaka till mig och även om jag är luspank och absolut INTE har råd att lyxa runt med nya serieböcker (fy faan vad jag går på seriesvältkost just nu) så har jag liksom börjat läsa runt på bloggar och seriesidor igen.

Hej gamla vänner, liksom <3

Idag hittade jag en ganska fin intervju med Clowe, Ware och brderna Hernandez. Clowe och Ware är jag egentligen ganska svalt intresserad av men, för någon som känner mig det minsta, det är ingen hemlighet att mina absolut topp två favoritserier är: Tank Girl och Locas. Den senare, ritad och skriven av just en av bröderna Hernandez (Jaimie) är också en MAJOR inspiration för hur jag själv gör mina serier. Ni vet sådär mycket en inspiration så att jag ibland får  mig själv en käftsmäll för att inte bara sitta och kopiera och kalkera rakt av.

Ja är så Jävla kär i Locas. Så jävla kär i Hopey. I Maggie. I deras kärlekshistoria. I teckningarna. I punkromantiken. I den helt sanslöst roliga humorn.

De säger något i stil med att det serieberättande som de står för och ganska mycket uppfann inspirerade många att berätta sin historia och historien hamnade i fokus och bildkonsten blev mindre och mindre viktig.

Det fick mig att tänka på min eviga prestationsångest. Prettan, tänkte jag börja kalla Henne, lika bra att hon får ett namn, hon är ju alltid med mig, liksom. Min syn på serier var länge präglad av en uppfattning om att det fanns två sätt att göra serier: antingen gjorde en snygga serier, eller så gjorde du skrev du bra serier.

Att en serie kunde hålla god litterär klass OCH vara av god kvalitet i bilderna så jag bevis efter bevis på men jag har ändå alltid haft svårt att tro på det. För många tror jag det har varit en välsignelse att kunna släppa helt att rita snyggt och bara köra på med att berätta sin historia. För mig blev det asjobbigt. Jag tyckte mig läsa överallt hur folk som jag såg upp till, så som, Liv Strömqvist m.fl. talade om hur hon upplevde det befriande att "bara köra på" och rita jag uppfattade det i det närmaste som att desto knäppare, "fulare" och spretigare teckningarna desto bättre var kvalitén på serierna.Att rita fint var till för dm som inte kunde skriva bra. Detta var logiskt för om du skrev jättejättejättebra, då var ju texten självbärande och bilderna kunde vara hur fula som helst.

I mitt huvud kunde jag nästan rita en graf över hur sambandet mellan fula teckningar och god kvalitet på en serie hängde ihop.


Dessutom fanns ungefär en sådan här rankning i mitt huvud, det som var bäst var att:

  1. Skriva skitbra = rita fult
  2. Som tröst om du inte kan skriva bra kunde du ju: Rita snyggt.
Det var ingen idé för mig att försöka skriva sådär fyndigt, roligt, smart och inellektuellt som Liv Strömquist, eller någon annan av superdotterbolagarna. Inte jag. Vem skulle lyssna på mig?  Det hade Prettan lärt mig. Det var heller liksom ingen idé att försöka mig på en stil som Locas, så bra skulle jag aldig kuna rita. (Prettan kan ta äran för den självbilden, även den). Jag var alltså Sämst. I hela världen.

En känslan har följt mig länge och under hela tiden när jag försökt göra serier, hela året under serieskolan. Inte undra på fan att jag gick in i väggen. Det är ju skitjobbigt att ha den inställningen. Och asenergikrävande att försöka  dölja den.

Nu när majoriteten av mina vänner denna veckan befinner sig på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg dyker hon upp där igen, Prettan. Hon försöke tala om för mig att det är ett bevis på att jag är så usel, att jag inte är på mässan är ett bevis på att jag hör inte hemma i seriescenen i Sverige; jag kom inte in på serieskolanoch att jag har inte ens lyckats få fram ett fanzine att kränga OM jag var där. Jag har inget att visa upp. Jag är Sämst.

"HAH!" säger jag då! !INTE! Du skulle bara veta, din ruttna lilla prestationsångestjävel vad jag gör just nu!"

Medans Prestationsångesten planerade onda planer för att få mig att må riktigt dåligt över att missa Bok- och Biblioteksmässan så ha jag skrivit en massa! Och ritat!

Jag har arbetat på värsta planerna för värsta berättelserna och jag ar experimnterat med Teddy RDKL och Superslampans utsende så att det blött om fingrarna. Och jag ha mått så sjuktbra. Där fick du, Prestatonsångestfitta!
Slampan och Teddy smider planer för framtiden...

Min plan för det här året är att säga hejdå till Prettan. Säga att hon kan dra åt helvete och göra en sån fet jävla kanonkarriär som
"Död åt prestationsångesten!"
hälsar Slampan.

4 kommentarer:

  1. Så jävla rätt skrivet: Dumpa "prettoangsten" i soptunnan och kör på bara!!

    MVH
    /B. T.

    SvaraRadera
  2. Isaaa... Slampan och Teddy känns bara mer och mer som ikoner. Försöker hitta en icke-kommersialistisk och mycket ballare synonym till IT-girls, men det går inge bra, vi får hitta på en och sedan är det lika med Slampan och Teddy. De är livets bling och dunder. Säg det till Prutt-Prettan!

    SvaraRadera
  3. jag vill så mycket och hinner bara hälften

    SvaraRadera
  4. Vad fin du är saskia! och ja, även om de just nu inte verkar så aktivt på slapman/teddy-fronten så ruvar jag på mitt ägg och där i växer idéer och planer på ett sorartat äventyr!

    swede: jag vet! och då gör du ändå mycket! det finns inga gränser tror jag på ambitoner och drömmar. och tur fan är väl det..?

    SvaraRadera